Tureborg. Minnesfragment.
Ett foto i Tureborgsgruppen i Facebook kom mig att minnas gamla tider. Jag är född på Ådalen och i min ungdom på 1930-talet var Berget (Östberget) och Tureborgsområdet våra ”jaktmarker”. Vi var nästan ensamma om dessa revir, men det hände då och då att vi mötte främmande gäng, varvid ett slags tryckt stämning uppstod. Jag kan inte erinra mig något bråk men situationen kan beskrivas som ”väpnad neutralitet”. Värre var det med den fruktan (vi var livrädda!) vi hyste för ”Torparen”, d.v.s. mannen som hade tillsyn över Tureborg. Han bodde i ett hus, som låg vid vägen upp till borgen, rätt nära Elfkullen. Det gick rykten att han höll inkräktare på avstånd med hagelbössa. Vid sina ärenden i staden (till fots) passerade han villorna på Ådalen och han visste helt säkert vilka vi voro. Ja, han var fruktad och detta trots att vi aldrig mötte honom vid våra besök på borgen.
Vi tog oss upp dit genom att klättra uppför berget på västra sidan och över muren med inmurade glasskärvor. Det var ganska lättklättrat och I regel nöjde vi oss med detta. Man kunde gå upp i tornen och utsikten över staden och Ådalen var fantastisk. Åt öster syntes vid horisonten ett berg, som vi antog vara Halleberg och jag har efteråt undrat om det verkligen var riktigt.
Jag har varit inne i borgen ett fåtal gånger. Vi tog oss in via det fyrkantiga torn, som avbildas på det foto jag nämnde i inledningen. Och nu är jag förvånad och nästan tvivlande på mitt minne. Vi klämde oss igenom de smala fönstren, som jag nu tycker sitter oåtkomligt högt upp. Fönstren var så smala att alla inte kunde ta sig igenom. Vid ett tillfälle deltog en flicka, som hade börjat bli fullvuxen, och hon måste avstå från att klämma sig igenom. Därinne var ett trägolv med en lucka. Via en trappa kom man sedan in i borgen. Jag har ingen (och hade inte då heller) någon uppfattning om rumsplacering eller storlek på innandömet. Men jag erinrar mig en ”lönndörr” i en tapetklädd vägg. Vidare ett rum, som kom oss att häpna första gång vi såg det. Väggarna var dekorerade (målat direkt på spännpapper) med samma motiv, som vi hade sett i ett inackorderingsrum, som en klasskamrat hyrde hos en fru Larsson i närheten av Läroverket. Hennes son hade bott där tidigare. Han var Tage Larsson, konstnär och senare innehavare av Resteröds Djurpark. Han hade en tid haft sin ateljé på Tureborg. Längst ner i borgen fanns några ”salar” men de imponerade inte. Men vi såg ju inte mycket i mörkret. Nedanför tornet fanns en fristående hus med torvtak (?).
Vägen upp mot borgen slutade med en bro över en liten ravin och på andra sidan fanns den höga träpalissaden med en kraftig port. Vi försökte aldrig forcera denna ingång. En gång, några år senare, råkade jag och en kamrat på promenad träffa på en uppgiven chaufför med en liten lastbil, som kört fast i sten och lera vid en hårnålskurva på vägen upp. Lasten var timmer, som skulle användas till reparation av bron däruppe. Vi lyckades få loss bilen och fick sedan åka på flaket upp till bron. Jag har senare försökt lokalisera platsen men förgäves och börjar nästan tvivla på mitt minne. Men det var en liten lastbil!
När man passerat bron över Bäveån var det en lätt uppförsbacke och därefter svängde vägen åt vänster och en allé ledde fram mot kurvan i höjd med Elfkullen och ”torparns” hus. Man var då framme vid det vi kallade ”dalarna” och där var vår tidigaste terräng för skidåkning. Som skidbackar var de ganska blygsamma men lockade ändå en hel del utsocknes besökare.
En bit upp i skogen ovanför dalarna fanns en liten bäck med ett dämme så att det hade bildats en liten trekantig damm. Det sades att den skulle ha varit tänkt som vattenreservoar för borgens innevånare. Där fanns ju inget vatten. När frosten kom på senhösten brukade vi se om isen lagt sig där. Man var inte bortskämd med väderleksprognoser på den tiden och denna fick tjäna som indikation på om ån snart skulle frysa till så att vi kunde åka skridskor på riktigt.
Ovanstående är nedskrivet i oktober 2014 och förses härmed med en reservation för minnesförluster och/eller sammanblandningar. Det har dock hunnit gå 80 år sedan dessa händelser och det finns ingen kvar att rådfråga.
IK
